Vuxnas roll i den fria leken på dagis

De vuxnas roll i barnens lek kan vara många och det är också väldigt situationsbundet vilken roll som gynnar barnens lek mest precis där och då. Johnson, Christie och Wardle (2005) nämner sju olika vuxenroller och delar in dem i två huvudkategorier, möjliggörande och försvårande vuxenroller. Benämningarna för såväl roller som kategorier är fria översättningar från engelska.

Till de försvårande rollerna räknar Johnson m.fl. oinspirerad, regissör och omdirigent, medan de möjliggörande rollerna inkluderar åskådare, scenansvarig, medspelare och lekledare. Att vara en möjliggörare för lek innebär att stödja och assistera barnen med målet att barnen, inte vuxna, bibehåller kontrollen över leken. Leken är på barnens villkor och den vuxna involverar sig endast på barnens (verbala eller icke-verbala) initiativ. Det är en balansgång som förutsätter lyhört observerande av de vuxna för att kunna avgöra när det är lämpligt och hur man på bästa sätt kan berika leken. I rätt läge kan vuxna genom sitt agerande uppmuntra barn att utveckla tankegångar, lösa problem eller hitta alternativa lösningar, medan samma agerande i en annan situation kan leda till att leken störs eller rent av avbryts. 

Förutom de vuxnas agerande så är det flera andra faktorer som kan fungera som möjliggörande eller försvårande i barnens lek. Det kan handla om lekro eller i vilken mån dagsrytmen på daghemmet ger möjlighet till eller försvårar för långvariga lekar, möjligheten att fortsätta med samma lek, vilka principer man har för undanstädande osv. I utgåvan Leikki astuu varpaille funderar man bland annat kring: 

- huruvida kreativiteten i leken ökar ifall man ser över regler och rutiner som kan försvåra leken...  

- hur man kan möjliggöra vuxnas deltagande i leken under dagens lopp... 

- om det finns tillräckligt med tid och rum för leken...

- är de vuxna villiga att frångå strikta vardagsrutiner...

Gå gärna in och läs mera: Leikki astuu varpaille. 

Källor:

Ivrendi (2017). Early childhood teachers’ roles in free play. Early Years; An International Research Journal.

Johnson, Christie & Wardle (2005). Play, Development, and Early Education. Boston, MA: Allyn and Bacon. 

En vecka på Marias Asyl

av

Nora Karlsson

föreståndare vid daghemmet Marias Asyl

Vi har inte en stor härlig gård där vi kan odla egna ekologiska grönsaker. Vi har i själva verket ingen gård alls. När vi stiger ut genom dörren står vi rakt på Stora Robertsgatan. Till skogen åker vi mycket sällan. Vi är ett centrum dagis vilket betyder att vi har oändligt många möjligheter runt hörnet.

Vi kan gå till havet när vi vill. Eller till Ateneum. Vi kan besöka galleri Sinne när vi ser nåt ser nåt intressant från fönstret. Eller så kan vi gå till otaliga andra intressanta ställen i stan. Utbudet är enormt!

Den här dagen styr vi näsan mot Naturhistoriska museet. Vi möts av en orolig kvinna som frågar om vi inte fått bud om att alla guidningar är inställda pga. strejken. Varken andra grupper eller guiderna har kunnat ta sig till museet. Vi har hela museet så gott som för oss själva, endast enstaka andra besökare finns där. Vilken lyx!

Efter den oroliga damen kommer en annan leende mot oss. Det är vår kulturarbetare, konstnären Gudrún Ragnarsdóttir. Idag börjar vårt konstprojekt som ska hålla på en vecka. Utrustade med papper och pennor ger vi oss i smågrupper iväg på upptäcktsfärd.

Här kollar vi in rävens ansikte

Vi har små uppgifter vi ska iaktta längs med vägen. Hittar vi isbjörnen? Vilken färg på läpparna har den? Hur skiljer sig brunbjörnens öron från lokattens? Vem är randig över hela kroppen och vems horn är långa och raka? Vi tittar noga på alla djurs ansikten.

En grupp ritar tillsammans med Gudrun olika skelett. Här ber hon oss också vara uppmärksamma på skillnader. Hur skiljer sig alligator skelettet från vargens? Vems skelett liknar fladdermusen?

Resultatet av noggrann iakttagelse.

På måndagen kommer Gudrún till Marias Asyl för att göra ansiktsmasker men oss. Arbetet har många faser. Dag 2 skissar vi upp hur vi vill att masken ska se ut och så färgläggs skisserna.

Skissen för masken.

 Sedan limmar vi tidningspapper på ballonger, ja se själva!

Limma, limma. Det krävde tålamod.

Dag 3 och 4 byggde vi på öron, nosar, horn och annat vad barnen önskade. Sedan började vi måla dem enligt deras ursprungliga teckning. Under dag 4 fick barnen också smaka på olika smaker, eftersom vi diskuterade vilka människans sinnen är. Citronen var mycket omtyckt!

Öronen på plats, nu gäller det att måla!

Ett sista ingrepp med saxen och masken är klar.

Dag 5 började med att barnen (som hämtat en doft/lukt hemifrån) fick gå runt och låta andra dofta på den. Härligt att hela familjen blev så engagerade!                          

Sinnesvandring.

Tack Gudrún för en lärorik och rolig vecka och tack Kulturfonden för ert Kultur på dagis stipendie.

Möjligheternas miljöer

av

Amelie Lund,

föreståndare vid Tallbo daghem

Vi är många som har gått in i våra daghem med nya ögon och som då har behövt se på våra lärmiljöer ur barnens perspektiv. Jag är säker på att våra daghem är fulla av möjligheter, där vi kan erbjuda barnen mångsidighet och variation på deras villkor. Vi kanske inte alltid ser möjligheterna, men jag är säker på att barnen gör det.

Skillnaden mellan vuxna och barn är att barn har färre erfarenheter. Erfarenheter som formar oss, erfarenheter vi lär oss av och erfarenheter som har en tendens att stänga in oss i en låda. Den där lådan som det är så svårt att tänka utanför.

Klara Dolk beskriver en lek i sin avhandling, bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, där några barn befinner sig i hemvrån.. Ett av barnen inleder den gemensamma leker med att säga “Jag ska vara tjuv iallafall”. De andra barnen instämmer och Judith säger “Axel, jag är också rånare och jag rånade en visp”. Så var leken igång…

Melvin hämtar två dockor som han ska ‘råna’ och ropar ”jag slänger dom i fängelset!”. Han stoppar dockorna i en dockvagn, kör upp vagnen på den lilla scenen som finns i rummet och slänger ut dockorna ur vagnen. Judith säger ”Jag har rånat jättemycket nu. Nu går jag till mina tjuvkompisar, hej hej, jag har rånat massor”. Rånarleken blir allt mer uppsluppen och efter en stunds rånande föreslår Judith att tjuvarna ska ha sitt hem på scenen där alla saker är.

De släpar bänkar, stolar och bord från hemvrån till deras nya ”tjuvhem” på scenen och till slut ropar Judith ”Det är nästan tomt här!”

Efter en stund kommer pedagogen Malin in i rummet och efter en stunds argumenterande med barnen över varför hemvrån är tom och om de inte kan flytta tillbaks sitt tjuvhem avslutas samtalet;

”Men det där är vårt eget hem!” Barnen börjar klättra ovanpå högen av saker och Malin utropar ”Men hörni! Jag tror faktiskt att vi får ta undan lite grejer”. Hon börjar plocka undan och efter några tillsägelser börjar barnen motvilligt hjälpa till.

Orsaken till pedagogens agerande kan vara många, och tanken är inte att på något sätt tala för eller emot pedagogens val att börja städa undan. Men vi kan se på situationen som den är beskriven och fundera över lärmiljöns tillgänglighet, samt hur den påverkar lekens möjlighet. Jag menar att tillgänglighet är så mycket mer än det vi kan se.

En tillgänglig miljö kan vara det på flera plan. Hos oss har det varit viktigt att barnen själva ska kunna ta fram det de behöver - spel, pussel, målfärg, saxar, papper i olika färger… listan kan göras lång.

Men hur är det med våra rum, vårt klimat och barnens sätt (och rätt) att använda saker? Kan ett rum vara tillgängligt för barnen om dörren är stängd? Och hur får saker användas av barnen?

I ett av våra rum har vi ett loft. Många som har varit på besök har frågat om barnen får vara där, och jag har tidigare svarat “ja, men de leker inte där så ofta”. För oss vuxna var loftet tillgängligt - barnen hade ju möjlighet att använda det. Idag används loftet dagligen, trots dess sparsamma inredning. Barnen flyttar material upp och ner, och varje gång blir loftet till något nytt.

stolen och tygerna ditburna av ett (eller kanske flera) barn.

Det kan ju faktiskt vara så, att loftet blev tillgängligt för barnen först när det började finnas lekande barn där. Det var förstås vår uppgift att erbjuda dem ett loft att leka på och att se till att de förstod att det är ett utrymme som är deras att nyttja.

Jag tänker att det är vi som medvetet och omedvetet begränsar barnen på den plats som borde vara deras. Det kan handla om rum och hur rummen används. Men det handlar också om material och hur och var saker får användas. När det gällde vårt loft så var det barnen som tog sig an det, som flyttade omkring material och använde loftet till deras lek. Det här händer förstås inte bara på loftet och vi brottas dagligen med frågor som får den här saken byta plats?

Jag tror att det är bra att vi inte har färdiga och allmängiltiga svar på den frågan. För det är en ständig balansgång mellan respekt för barnens lekar och respekt för de lekarna som ännu inte är på gång. Men vi kan inte släcka barnens lust och kreativitet för vår egen oförmåga till flexibilitet eller vårt eget behov av ordning och reda.

För då skulle vi inte hitta en chokladask full med diamanter och sedlar i ateljén. Diamanterna, som barnen kallar dem, var glänsande och något genomskinliga mosaikpluppar som varsamt blivit utsorterade från alla de andra plupparna ifrån en stor plastlåda i ett annat rum. Det visade prov på tålamod, koncentration och uppmärksamhet. Dessutom så var det meningsfullt för barnet att ta alla skatter med sig och det hade troligen inte alls varit samma sak att sitta på golvet bredvid lådan och sortera pluppar i olika skålar.

Vi skulle inte heller ha fått ta del av ett annat barns utforskande; ett slags tjockt garnnystan som dragits från det ena rummet, genom ett annat, till ett tredje. Vare sig barnets intention var att mäta, fiska, eller springa med ett snöre efter sig så fanns det en iver och glädje i detta upptäckande som inte hade varit möjlig utan en tillgänglig miljö. Det handlar då förstås inte bara om den fysiska miljön med garnnystan på barnvänlig höjd - klimatet behöver också vara tillgänglig. Det ska vara okej att upptäcka, att bryta mot normer och utforska världen utan att vara inträngd bakom alla måsten och bara för att.

För att nu ännu koppla tillbaks till Melvin, Judith och Axel i början, så synliggjord deras rånarlek framförallt vuxnas roll när det handlar om möjligheter och begränsningar.

Rånarleken och tjuvhemmet visar på hur barnens lekar kan få liv och Judiths visprånande visar hur leklusten på ett ögonblick kan börja sprudla. Men… lika snabbt kan samma lust släckas - för att jag och du tycker och tänker. Vi kanske måste fråga oss, om mitt tyckande är mer rätt än barnens? Är det pedagogens behov av ordning som ska bestämma hur och var ett hem ska vara? Är det ännu ett bara för att som ska bestämma att just den här leken inte går för sig?

Tillgänglighet handlar om din och min inställning, om barnens möjligheter och om rummens, vuxnas och barnens ramar. Ramar som kan hämma lek, kreativitet och lärande. Men som, genom lite ifrågasättande, kommer ge barnen fantastiska möjligheter att ta sig an världen.

Barns handlingsutrymme

På ett daghem diskuterades igår barnens lekar i förhållande till vuxnas närvaro. Flera i personalen höll med om att de ofta i sin egen barndom njöt som mest när de fick leka ostört, som i skogen eller på övrevåningen ifred från föräldrarnas inblandning och en kommentar var att det ju är de lekarna man bäst kommer ihåg ännu också. 

Diskussionen kom igång från Eriksson Bergströms bok Rum, barn och pedagoger där hon skriver om att barnens skapande av egna ordningar och fria konstruktioner verkar minska i situationer där en pedagog är närvarande. Ett exempel på det är enligt Eriksson Bergström det faktum att en stor del av den fria leken tar plats i rum som tamburen, som vid en första anblick kan uppfattas som ett ganska sterilt och institutionellt rum, men där möjligheterna till handlingsfrihet är större dels pga. pedagogernas frånvaro. Hon hävdar att ett medvetet beslut att låta barnen vara ibland kan vara det bästa, även om det är en balansgång ur avseenden som säkerhet och krav på systematiskt kvalitetsarbete som pedagogisk dokumentation. För det handlar ju inte om endera, utan både och.

Även rummens yttre fysiska ramar och hur materialet erbjuds påverkar handlingsutrymmet för barns aktiviteter. Här ger Eriksson Bergström exemplet hemleken, som är en av pedagogerna förtolkad miljö där barnen främst leker sådana lekar som pedagogerna avsett och på så sätt inte upptäcker alternativa handlingserbjudanden. En av pedagogerna i gårdagens diskussion sade i koppling till det att det kanske kan se ut som en inbjudande hemlek för oss vuxna, men kanske inte för barnen, som leken ändå är avsedd för. Och då blir det ju fel fokus. Eriksson Bergström menar att ett större handlingsutrymme för barnen skapas när de fysiska verktygen är mer neutrala och det inte är så tydligt vilka handlingserbjudanden som förväntas upptäckas. Eriksson Bergström avslutar med att fundera om vi pedagoger lite oftare kunde ställa oss frågan hur vi reagerar när barn upptäcker den fysiska miljön på ett annat sätt än vad vi i vuxenvärlden hade tänkt oss. Fokuserar vi på begränsningar eller möjligheter?

Forskning

Det görs en hel del forskning inom ämnet småbarnspedagogik och här i bloggen kommer ni att få ta del av sammanfattningar av aktuell forskning som berör lärmiljöer på daghem på olika sätt.

Här också ett par inspirerande böcker i ämnet:

I boken beskrivs på vilket sätt, och varför den fysiska miljöns erbjudanden i samspel med barn och pedagoger kan skapa antingen möjligheter eller begränsningar för barns lek, kreativitet och förhandlingar.

Har det någon betydelse om lekrummet är planerat med ändamålsenligt eller neutralt material? Om hallen är placerad på neder- eller övervåning, innanför eller utanför en avdelning? Och vad sker när hallen får fungera som ett möjlighetsutrymme för lek?

Boken hittar ni här. 

Den pedagogiska miljön i förskolan ska vara öppen, innehållsrik och inbjudande med plats för lek, kreativitet och barnens egna 
idéer. Samtidigt ska miljö och material stärka barnens intresse och nyfikenhet att utforska och erövra nya kunskaper och färdigheter. 

Linda Linder, förskollärare, och hennes medförfattare inspireras av tanken om miljön som den tredje pedagogen, hämtad från den pedagogiska filosofi som vuxit fram i Reggio Emilia. Här delar de med sig av konkreta exempel med teoretiska och praktiska perspektiv på vilken skillnad den pedagogiska miljön kan göra i förskolan.

Boken hittar ni här.

Inomhusaktiviter på dagis

Här är några godbitar från bilderna som tagits i början av projektet. Det är härligt att se hur barnen tar för sig av material och redskap, skapar och upptäcker tillsammans och hittar kreativa ställen för lek.

Kuben för tillfället inredd som djungel.Ikeas kryddburkar kan användas till mycket.

Samarbete kring pekplattan. Skyddsfodral gör det tryggt och smidigt för barnen att använda pekplattan. Kan bland annat köpas härifrån eller härifrån. Kartonglåda som förvandlats till hem för mjukisdjuren.

Tamburen fungerar också som lekplats. Just den här leken höll på hela förmiddagen.Tillgängligt material möjliggör kreativ frihet.

Struktur i bokhyllan gör det lätt för barnen att hitta och lägga tillbaka på "rätt" plats, så att även den nästa som vill läsa har lätt att hitta.

Barnen hittar material och redskap och tar egna initiativ.Legobygge i ett litet krypin.

Balansövningen och rutschbanan var uppskattade aktiviteter.